Hej, det här är jag! Jag heter Margrethe och jobbar som copywriter på Norwegian, men på LinkedIn kallar jag mig för ”reseinfluencer”. Kanske har du läst något av mina nyhetsbrev?

Den här artikeln blev till tack vare att jag en regnig novemberdag reseinfluerade mig själv medan jag skrev Var är det varmt i januari?

För att göra en lång historia kort så hade nyårsrean knappt börjat när jag slog till och bokade en vecka i Marrakech i övergången mellan januari och februari.

Hej sommar!

Att landa i Marocko efter knappt fem timmar i luften var som att stiga in i en helt annan värld. Vips så var snö, vintermörker och kyla borta, och jag omfamnades av ett varmt gult ljus. Vem skulle väl tacka nej till 22 grader när man kommer från -6?

Som norrman med franskt resesällskap gick passkontrollen smidigt. Det var bara att gå fram till disken, uppge resans syfte (semester), boende (hotellets namn) och yrke (anställd på flygbolag), så stämplades passet och det var bara att gå vidare.

Vi hade valt det enkla sättet att ta oss in till staden – med förbokad taxi. Vanligtvis är vi ganska sparsamma och åker kollektivtrafik från A till B eller ställer oss i taxikön, men den här gången unnade vi oss ett lite bekvämare och lyxigare sätt att ta oss till hotellet. Och vi var snabbt framme på 20 minuter. Jag är glad för att vi inte hyrde bil, för trafikreglerna i Marocko är annorlunda än i Norge – utan att det nödvändigtvis är något negativt.

När man letar boende i Marrakech finns huvudsakligen två alternativ: hotell och riad, och vi valde det senare. En riad är i mångt och mycket som ett hotell, men man bor i en gammal byggnad med en öppen innergård med pool, fontän eller trädgård. Vi valde Riad Makech som ligger i den södra delen av medinan, bara tio minuters promenad från stadens största sevärdheter. Här var det helt tyst under natten och varje morgon vaknade vi till fågelkvitter utanför fönstret. Dessutom blev vi bjudna på te varje gång vi kom in genom dörren av Karim, tidernas vänligaste receptionist.

Kulturchock

Första dagen på semestern är alltid lite konstig, särskilt om man har rest långt. Så även om kvällen var ung för oss som hade suttit ner hela dagen så var solen på väg ner och min norska mage tyckte att det var dags för middag. Jag och fransmannen bytte om till kortärmat och sneakers, tog jackorna i handen och gick mot Jemaa el-Fna, som är stadens viktigaste torg.

Innan jag fortsätter vill jag att du föreställer dig Oslo den 17 maj, mitt under barnparaden längs paradgatan Karl Johan. Ser du alla människor framför dig? Bra. Föreställ dig nu alla dessa människor och multiplicera dem med tre, och lägg sedan till alla människor som står i kö för att ta färjorna ut till Hovedøya mitt i sommaren. Det var så många människor vi möttes av när vi gick ut. Kanske var det den enda stora kulturchocken jag fick under resan.

Att hitta en restaurang kan vara lättare sagt än gjort

Om du tycker att inkastare på restauranger i varmare länder kan vara påfrestande, så bör du räkna med att det är lite jobbigare och lite mer intensivt i Marrakech. Här finns det inkastare överallt, och bara du tittar åt en restaurang så kan du vara säker på att någon kommer fram och försöker vifta in dig eller ger dig ett visitkort. Det är lite som med teet, det är nästan omöjligt att säga nej.

Efter att ha gått på några smällar genom att titta åt fel håll och fått alldeles för många kort i handen, hamnade vi till slut på en restaurang med takterrass och utsikt över Jemaa el-Fna. Där beställde vi tagine, en av de traditionella rätter man bara måste prova minst en gång under resan. Och om du undrar så är det jättegott!

Traditionell mat

Marrakech erbjuder ett explosion av smaker som står i stark kontrast till den norska husmanskosten Här mognar frukten och grönsakerna i solen, och plockas precis när de är som allra bäst. Kryddorna som används är inte något du hittar i den lokala matbutiken här hemma. Förutom att delta i en matlagningskurs där vi fick lära oss att laga flera traditionella rätter, så åt vi nästan alla måltider på restaurang. Här är några av höjdpunkterna:

• Tagine – en kött- eller grönsaksrätt som tillagas i en gryta med konformat lock. Kött och grönsaker tillagas i sin egen vätska och blir supermöra. Tagine finns i oändliga varianter, men klassiker som kyckling med inlagd citron och lamm med torkad frukt är alltid populära.
• Couscous – det här kan jämföras med potatisen här hemma. Det serveras till nästan allt och absorberar smakerna från de andra rätterna. I hemmen tillagas det ofta under flera timmar tillsammans med kött och grönsaker och smakar himmelskt.
• Mechoui – helgrillat lamm. Det är enkelt – du går in på restaurangen, säger hur mycket kött du vill ha och några minuter senare kommer det in ett fat med sanslöst gott och mört kött. Det serveras ofta med spiskummin, salt och ett slags pitabröd. Det är så gott! Det serveras från morgon till sen eftermiddag, och när det är slut så är det slut. Blev du utan så får du komma tillbaka nästa dag.

• Badi Palace – kanske inte stadens vackraste slott, men väldigt lugnt och skönt jämfört med gatorna utanför. Det är också en plats där det inte finns så många turister, så här kan man verkligen njuta av friden. Fransmannen älskade platsen av en anledning – det fanns storkar överallt! Storkarna hade gjort sig hemmastadda på de gamla slottsruinernas högsta murkrön, där de byggt imponerande bon och tillbringade dagarna med att klappra livligt.
• Saadian Tombs – en liten trädgård med vackra kaklade rum, varav några är mausoleum för en gammal kunglig familj. Trädgården är ganska liten och man får köa länge för att se huvudrummet, som även är känt som rummet med de tolv pelarna. Själva trädgården är inte så mycket att skryta med. Rummet är vackert, men det är förbjudet att gå in och du får bara se det genom en liten dörröppning. Med tanke på all väntetid så tycker jag inte att det var värt det.
• Bahia Palace – ett mycket finare slott än Badi, men det lockar också betydligt fler turister. Här var det människor vart man än såg, skyltar som visade oss vidare mellan rummen och ett par katter som låg och sov i fönstren. En sak är säker – om du inte blir förälskad i komplicerade mosaikmönster efter att ha varit i Marocko, så blir du det aldrig. Det är otroligt fint kakel överallt!
• Dar El Bacha – eller Museum of Confluences som det heter på engelska. Det här är Marrakechs sämst bevarade hemlighet och kanske stadens mest instragramvänliga plats. Caféet sägs vara en riktig pärla, men det var över en timmes väntan för att få ett bord och det gick inte att boka i förväg. Trädgården var jättefin, men ganska liten och full av folk som väntade på att få komma in på caféet.
• Secret garden – en trädgård som inte är så hemlig med tanke på de enorma gula skyltarna utanför. Området är uppdelat i två trädgårdar, den europeiska och den afrikanska. Det är en idyllisk plats med ett mysigt litet café där man kan ta en kopp te eller äta en smörgås. Det finns inte så mycket att se, men det är skönt att slå sig ner i och ta en fridfull paus från stadens liv och rörelse.
• Ben Youssef Madrasa – det här är en gammal koranskola och kanske stadens vackraste kaklade museum. Det är en plats som du bara måste besöka när du är i staden.

Åka på utflykter

Den fjärde dagen åkte vi på vår första utflykt – en dagstur till Atlasbergen. I Marrakech finns det gott om guidade turer och det är en upplevelse jag varmt rekommenderar. Utöver vår äventyrliga tur till Atlasbergen hann vi även med en matlagningskurs och en street food-tur.

Vårt äventyr började med att vi blev hämtade av guiden Omar och chauffören Mohammed som kom susande i en minibuss. Efter en kort bilresa från Marrakech nådde vi vår första destination där vi fick prova på att rida kamel. Det hela var professionellt arrangerat, men det kändes tyvärr väldigt kommersiellt och inte så genuint. Men med tanke på att flera i sällskapet skrek sig igenom ridturen och tyckte att det var något av det läskigaste de någonsin varit med om, så var det kanske ett bra upplägg trots allt. Väl nere från kamelerna bjöds vi på mer marockanskt te och fick samtidigt en liten introduktion till Marockos kultur och traditioner.

Därifrån åkte vi vidare till en lokal marknad i en liten by. På marknaden sålde de allt! Från hemmagjorda köttyxor (här snackar vi knivblad fastsvetsade på en skiftnyckel) till färska grönsaker och till och med barnvagnshjul.  Därefter åkte vi till ett kvinnokooperativ där de tillverkade och sålde produkter av arganolja.

Så kom vi till dagens höjdpunkt – en vandring i Atlasbergen, genom tre byar och förbi ett vattenfall. Även om det var förhållandevis litet i jämförelse med våra norska vattenfall så hade det utan tvekan hamnat på min topp tio-lista om det inte varit för de senaste tre årens torka. I bakgrunden kunde vi se Marockos högsta berg, Toubkal.

Vår tur avslutades med en härlig måltid hemma hos Omars mamma och syster som hade lagat en utsökt kyckling- och grönsakstagine. Och bäst av allt? För hela turen betalade vi bara 19 euro per person. Ett riktigt kap om du frågar mig. Och om du undrar så kan jag avslöja att hela bussen somnade på tillbakavägen.

Vilken gästfrihet!

Fredagen var vår sista heldag i Marocko och kanske var det också den dag som skiljde sig mest från de andra dagarna under veckan vi var där. På fredagar är det fredagsbön och stora delar av souken var avstängd för icke-muslimer så att lokalbefolkningen kunde be utomhus.

I stället för att tillbringa hela dagen i staden fick vi följa med Karim, receptionisten, hem till hans by. Där fick vi träffa hans mamma, syster, bror och några syskonbarn som tyckte det var väldigt exotiskt med besök från ett land med snö. Jag tror aldrig jag har fått så många förvånade blickar som när vi visade bilder på snön som vi är så vana vid i Norge. Eftersom jag varken pratar franska eller arabiska passade jag på att leka med barnen medan fransmannen förde ett livligt samtal med brodern som hade tusen frågor om Norge och hur man överlever en snöig vinter. Jag är minst lika nyfiken på hur man överlever när det är 50 grader varmt.

Karims mamma hade dukat upp en stor traditionell måltid med kyckling, grönsaker och couscous som smakade gudomligt! Och inte minst – vilken otrolig gästfrihet att öppna sitt hem för totala främlingar på det sättet!